Under Fortsättningskriget återtog finska trupper initialt områden som förlorats i Vinterkriget och trängde även djupare in på Karelska näset. Hösten 1941 fick överste Aarne Snellman tag i speciella fynd från kontorsbyggnaden vid Koskenala/Podporozhye-kraftverket vid Östkarelska Syväri/Svir. Snellman förstod värdet av fossilerna och skickade dem till Helsingfors för undersökning.

Zoologen Olavi Kalela och geologen Martti Salmi fick i slutet av november 1941 studera tre stora ben. Senare skickades även ett fjärde ben från fronten till forskarna. De oidentifierade benen visade sig vara två nackkotor och vänster samt höger överarmsben. Jämförelser med ben vid universitetets anatomiska museum visade att de var ben från visenter som förr levt i området.

Forskarna tog jord- och pollenprover från benen. Det visade sig att den stora visenttjuren uppenbarligen dog i en skog dominerad av lövsträd, med arter som björk, al, hassel och lind. Gran- och tallpollen hittades också. Pollenanalysen visade att djuret troligen dött under Littorina-perioden, runt 3000 f.Kr. Då levde relativt få människor på dessa nordliga breddgrader, bosättningarna var mycket primitiva och man kunde inte ens utnyttja metaller i någon högre grad.
Kalela och Salmi skrev om sina fynd i publikationen Luonnon ystävä (1944, se referens 1). Fotografier på nackkotorna finns i publikationen. Under våren 2018 letade man efter de försvunna benen i Naturhistoriska centralmuseets [LUOMUS] samlingar. De borde ha hamnat där då Kalela vid den tiden var kustos vid museet. Av någon anledning hittades inte benen varken i de zoologiska- eller geologiska samlingarna.
Att benfynden försvunnit är förtretligt då tekniken utvecklats mycket sen Kalelas och Salmis undersökningar. Med Kol-14-metoden skulle visentfossilens ålder i bästa fall kunna dateras med nära nog några decenniers noggrannhet.

Fossilfynden stöder klimatmodeller utarbetade av Tobias Kümmerle vid Humboldtuniversitetet i Berlin (2012, se referens 2), som visar att lämpliga områden för visenter existerade vid Karelska näset ca. 3000 f.Kr. På andra ställen och i likande områden finns visenter än idag. I Ryssland har man fött upp visenter och återutsatt dem i ett antal områden, även nära Sankt Petersburg, varifrån djur senare vandrat till den nordvästra delen av Karelska republiken i Ryssland, relativ nära den nuvarande gränsen till Finland. I Kümmerles modeller har man sett att 2000-talets Finland kan passa visenter i än högre grad.

När visenterna kommer att korsa den nuvarande finsk-ryska gränsen återstår att se. Klimatet och vegetationen skulle hursomhelst passa dem.

Heidi Kinnunen

Översättning: Marko Marttila

Tack till: Museimästare Janne Granroth vid Naturhistoriska centralmuseet som inspekterade arkiverade visentfynd både från bensamlingen och från den inhemska subfossilsamlingen dock utan att hitta fynden från Syväri/Svir.

Referenser:

1. Kalela, O., Salmi, M. (1944): Subfossiilinen visenttilöytö Syvärin varrelta. Luonnon Ystävä, 48. vuosikerta p. 49 – 52.
2. Kuemmerle, T, Hickler,T., Olofsson, J., Schurgers, G. & Radeloff, V. C. (2012): Reconstructing range dynamics and range fragmentation of European bison for the last 8000 years. Diversity and Distributions, 18, p. 47–59.